Ända sedan tidernas begynnelse så har människor hittat något att slåss för eller emot. I grunden ligger hat och makt, och ett behov av att vara bäst. Det räcker inte att vara bättre än personen jämte. Det gäller att vara bäst på allt. Och är du inte det så måste du skrämmas för att få det du vill ha. Och varenda gång någon vill skrämmas betyder det att de vill ha något som inte är deras.

När tv-spelen kom in i vardagsrummet och ungas sovrum, så kom också krigsspelen. Jag minns ett spel till C64 där ditt jobb var att avrätta folk mot en vägg. Arkebusering helt enkelt. Eller skjuta människor som sprang över ett fält. När banan var klar så fick man alltid riktigt härliga grattis-meddelanden som t.ex “those were Saddam’s children.” Charmigt.

När Interplay introducerade spelvärlden till Fallout, 1997, kom också den klassiska frasen – War. War never changes. Det ligger något så fundamentalt äkta i det påståendet. Att krig förändras aldrig. Det är alltid hat och makt som ligger bakom.

Något som inte heller ändras är hur tv-spelsbranschen år efter år drar in stora pengar på att sälja krig till barn och ungdomar. DICE betalade t.o.m royalties till vapenindustrin för att få använda riktiga vapen i sina spel. För makt är allt.

Och det kanske inte är så konstigt att efterfrågan på krig är så stort, när t.o.m spelindustrin ser det som ett nöjesfält och ett sätt att casha in stora pengar. För DICE och 2020 t.ex så låg den siffran på 5,96 miljarder dollar i bokningar för Battlefield.

Tänk på den siffran lite. 5,96 miljarder dollar. Det är 58 miljarder svenska kronor. Den svenska försvarsbudgeten i år är 76 miljarder. Så DICE kan på egen hand sponsra den svenska försvarsmakten. För att sälja spel som går ut på krig.

Men intresset är stort och insatserna större varje år ett nytt Battlefield eller Call of Duty presenteras. Det är väl bara en tidsfråga innan EA går in och ska göra ett spel om Rysslands invasion av Ukraina. För oavsett vad som händer i världen, och oavsett hur jävla fel allt som har med krig att göra, så vinner spelindustrin i slutändan. Och vilka är det som förlorar? De människor som flyr. De människor som ser sina föräldrar och barn dö. De människor som jobbar på barnsjukhus som bombas till grunden. Det är aldrig spelföretagen som förlorar.

För krig. Krig förändras aldrig.

Vad finns det för saker i vår spelvärld som vi inte tänker på så ofta? Vad finns det som är stigmatiserat? Listan kan göras hur lång som helst, men en av sakerna som har svårt att få ta plats och tas på allvar, är psykisk ohälsa. Oavsett om du sitter bakom en kontroll eller ett tangentbord så är den delen av vårt liv – en del som påverkar oss fruktansvärt mycket – väldigt frånvarande.

Självklart finns det – precis som i nästan allting – undantag. 

I Hellblade: Senuas Sacrifice lider huvudpersonen av psykoser, som hon misstar för spirituella och andliga röster.

Depression Quest finns gratis om du googlar och är ett textbaserat äventyr där du lider av svår depression och försöker göra olika val för att ta dig ur den nedåtgående spiralen.

Jag kan inte låta bli att nämna That Dragon Cancer. I sig är spelet inte ett spel som handlar om psykisk ohälsa, men skälen bakom varför spelet gjordes är ett sätt att hantera depression och sorg på ett vackert och extraordinärt sätt.

Såklart finns det fler. Men det som alla spel som jag hade kunnat lista här har gemensamt, är att de är indiespel på ett eller annat sätt. De stora AAA-spelen finns inte. Personligen så tror jag att det handlar om en rädsla för att förlora pengar. De stora företagen har inte råd att ge ut AAA-spel  som tar upp en så svår, abstrakt och stigmatiserad sak som mental ohälsa.

Jag tror att vi som kämpar med dessa tankar och detta mörker, hittar väl kanske på ett sätt dessa gömda spelen någonstans på internet. Men så tror jag också att på ett sätt så är det inte VI som behöver utsätta oss för denna verkligheten. VI lever ju redan i den. Det som behövs är förståelse. Och förståelse kommer genom kunskap. Och kunskap kommer aldrig att kunna ta sig fram genom små kanaler när de stora jättarna fyller media med brus. Det behövs ett storföretag som gör ett storspel. Det behövs att någon vågar gå i bräschen. Så kanske – i en framtid inte alltför långt borta – det är okej att prata om att må dåligt. Det är okej att prata om att vara ledsen, deprimerad och suicidal. 

För ju fler människor som förstår, desto enklare är det att öppna upp sig.

Om du mår dåligt så glöm inte bort att du aldrig är ensam. Du kan prata med 1177, mind.se, suicide zero och jourhavande präst. Om du känner någon som du tror mår dåligt – fråga dem. En fråga kan rädda liv.

När jag var liten var spel en stor flykt från verkligheten. Den gråa vardagen, som kanske inte alltid var så lockande, försvann när jag tryckte igång min Commodore 64. Spelen som tog över var Leaderboard, Aztec challenge, Lode runner och självklart Giana Sisters. Någonstans där så blev jag en del av den jag är nu. Och någonstans där så trodde jag att det där med att spela bara var en hobby. Att jag skulle växa ur den. Att när man är vuxen – så finns inte spelandet längre. 

Jag kan inte ha haft mer fel. 

När jag tänker på hur jag hade det, och så ser jag på hur min egen son har det, så är det såklart en enorm skillnad. Det finns möjligheter nu som inte fanns när jag var barn. Möjligheten att spela med andra människor SOM INTE ÄR I SAMMA RUM! För att inte prata om grafiken idag. 

När jag började spela Diablo 2 resurrected, så tänkte jag att – herregud, det är ju knappt någon skillnad alls. Men så finns det ett alternativ som gör att du kan växla mellan grafiken idag, och grafiken 2000. Och det är ju en hel ocean av tidsrymd mellan grafiken på spelen. Men i mitt huvud så har det alltid sett ut som det gör i D2R. Hjärnan kompenserar och minns på sitt eget sätt.

Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag ändå växte upp med en bättre känsla. En större förståelse. Och kanske framförallt en större respekt inför valet jag hade då. Att ens få spela. 

Nu känns det som att allting tas för givet.

Snart är det halloween. Och vad är bättre att ta upp då än rädslor. 

Vad är du rädd för? Sådär på riktigt rädd liksom?

Det finns lika många saker att vara rädd för som det finns människor som är rädda för dem. En del är rädda för mörker. Andra tycker inte om clowner. Några är rädda för döden och vissa är rädda för spindlar.

Rädslor finns i alla former och i alla styrkor. Och i princip allt du är rädd för är ologiskt. Okej att du är rädd för spindlar, men sannolikheten för att det ska hända något allvarligt när du möter en spindeln är näst intill obefintlig. Om du inte bor i Australien. 

Om du tycker att mörker är läskigt så är det egentligen inte mörkret du är rädd för, det är det som du inbillar dig finns i det mörkret.

Själv är jag rädd för kärlek. Det låter kanske fånigt, men så är det ju med rädslor. Det som gör mig rädd är inte att älska en annan person, eller att jag inte ska bli älskad tillbaka. Nej det som skrämmer mig är när den tar slut. Det skrämmer mig att våga öppna mig för att sedan bli lämnad. Så om jag tänker efter så är det kanske inte kärleken som gör mig rädd, utan ensamheten.

För ett par år sedan skulle jag göra en fallout-inspirerad cosplay. En wastelander. Till detta behövde jag patronhylsor för att göra ett coolt bälte. Som tur är visste jag var jag skulle få tag i dem. Jag växte upp vid en skjutbana, och när mörkret hade fallit så gick jag dit. Och mitt hjärta har aldrig slagit så hårt. Där – i den beck svarta skogen – stod jag och hörde alla möjliga ljud. Förmodligen bara en älg eller ett rådjur, men jag har sett Blair Witch. Jag vet att det kan vara en svävande häxa. 

Irrationella tankar leder till irrationella rädslor. Det är bara så det är. 

Jag tror att det bästa sättet att komma över en rädsla är att utsätta sig själv för den. Klappa spindlar, sov med lampan släckt, simma i den djupa delen av bassängen. Sätt dig med din vän eller din partner och titta på den där skräckfilmen du inte har vågat se. Delad rädsla är halv rädsla?

 Du kommer att upptäcka att rädslor är något du själv styr över, precis som det mesta i livet. Och när du har insett det, är allting möjligt.

Eller så misslyckas du. Jag vet inte. 

Spel är så mycket mer än en kontroll, en joystick eller mus och tangentbord.Men om du frågar 100 människor på stan vad spel är, så kommer 95 av dem att ge dig ett svar som du kan koppla till just kontroll, joystick eller mus och tangentbord. Men spel är så mycket mer än så.

I helgen hade jag besök av en av mina närmsta och äldsta vänner. Han åkte drygt tio mil för att spendera dagen med mig, lite färg, ett gäng penslar och små miniatyrer. Jag har aldrig målat figurer till bräd- eller rollspel förut så min vän berättade väldigt pedagogiskt för mig, steg för steg, hur jag skulle gå tillväga. 

En miniatyr är ungefär 3 cm lång. Med en himla massa detaljer. Så mycket detaljer att jag blev lite avskräckt. Hur ska jag kunna måla detta? För det första är jag klumpig. Och för det andra så är jag inte vidare bra på saker som kräver minutiös precision, eftersom jag är klumpig. 

Men så sitter man där. En timme går och sedan har det gått två. Vi umgås i tystnad ibland, eftersom ord inte alltid behövs när man känner någon på riktigt. Jag letade fram min inre MacGyver och använde en tandpetare för att måla de fina linjerna på min sista miniatyr. Och för att vara min första gång, så är jag mer än väldigt nöjd med resultatet. 

Mina miniatyrer ska användas av mig och min son när vi spelar Gloomhaven: Jaws of the Lion. Ett rollspel med figurspelselement och ett väldigt bra sätt att introducera nybörjare och barn till den enorma värld, som är Gloomhaven.

För spel är mer än kontroll, joystick eller mus och tangentbord. Spel är brädspel, kortspel, fia med knuff, drakar och demoner. Sagospelet äventyr, rymd och skräck. Spel kommer i alla former.

Och ibland kommer det som en vän som kör tio mil för att spendera en hel dag och en hel kväll med dig för att måla miniatyrer. Ibland i tystnad.