När jag var liten var spel en stor flykt från verkligheten. Den gråa vardagen, som kanske inte alltid var så lockande, försvann när jag tryckte igång min Commodore 64. Spelen som tog över var Leaderboard, Aztec challenge, Lode runner och självklart Giana Sisters. Någonstans där så blev jag en del av den jag är nu. Och någonstans där så trodde jag att det där med att spela bara var en hobby. Att jag skulle växa ur den. Att när man är vuxen – så finns inte spelandet längre. 

Jag kan inte ha haft mer fel. 

När jag tänker på hur jag hade det, och så ser jag på hur min egen son har det, så är det såklart en enorm skillnad. Det finns möjligheter nu som inte fanns när jag var barn. Möjligheten att spela med andra människor SOM INTE ÄR I SAMMA RUM! För att inte prata om grafiken idag. 

När jag började spela Diablo 2 resurrected, så tänkte jag att – herregud, det är ju knappt någon skillnad alls. Men så finns det ett alternativ som gör att du kan växla mellan grafiken idag, och grafiken 2000. Och det är ju en hel ocean av tidsrymd mellan grafiken på spelen. Men i mitt huvud så har det alltid sett ut som det gör i D2R. Hjärnan kompenserar och minns på sitt eget sätt.

Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag ändå växte upp med en bättre känsla. En större förståelse. Och kanske framförallt en större respekt inför valet jag hade då. Att ens få spela. 

Nu känns det som att allting tas för givet.